Nu har vi bestämt oss. Vi ska flytta.Ska bli så jävla gött. Jag trivs inte här. Är ensam 90% mitt ute i ingenstans.. Bara rådjuren som gör mig sällskap. Vi tog över gården när svärfar dog, gav det ett helhjärtat försök (3.5år), renoverat som bare den men nu orkar vi inte längre. Vi är inte glada här. Det är för långt bort. Vi vill också kunna GÅ till en lekplats, till gymmet eller kunna GÅ till någon och ta en kaffe.. Vilket jävla uppvaknande.. Nu tror jag att jag har hittat kärnan till min ångest. För jag/vi har levt i en jävla livslögn.. Att vi inte kan flytta.. Det kan vi visst? Vi kan ju inte leva det liv som vi tror förväntas av oss.. Vi måste ju leva vårat drömliv!! Helt plötsligt har jag framtidsdrömmar... Åh va jag längtar. Mäklaren kommer på Söndag! =D=D

Tunnelseende, spända axlar som sitter vid öronen, hörselproblem, koncentrationssvårigheter.. Känner mig trött, ledsen och besviken på hela världen.. svårt att acceptera att de beter sig som de gör och hur det får mig att känna mig. När jag försöker ge allt men inte får något tillbaka. Jag känner mig dränerad på energi. Kroppen som säger ifrån. Jag går på reservtanken och när jag hela tiden tror att nu ska jag få tanka så sopas bena bort under mig och det kommer hela tiden något emellan.. Jag snart på knäna av utmattning och det är ingen som ser mig. Jag är tom. Har inget kvar att ge. I relationer eller till mina barn. Jag har gett mina sista krafter till en vän i nöd de senaste dagarna helt i onödan känns det som ?

Hatar ångest.. jag vill få ner axlarna.. det är andras skit som får mig att må dåligt... 

Ursch.. värsta känslan.. vakna med ångest!! Har sovit så dåligt nu 3:e natten i rad.. Märker att jag ligger vaken och tänker.. På vad? Vet ej. Tankarna bara snurrar och jag kan inte sova.. Jag e stressad som tusan.. Inombords. Förstår att det säkert är mamma som tynger mig.. Men jag ska ta hit henne imorgon till torsdag och ska försöka göra det till en sån positiv och mysig stund som möjligt! Hoppas att hon kommer tycka det är skönt. <3

Idag ska vi iallfall till en underbar tvåbarnsmamma och äta lunch! Får sån energi av henne!! :D Jag behöver det!! Jag går på reserven just nu.. Och ikv kommer en av mina goa bff's <3 Detta kommer bli en bra dag. Fast det känns jobbigt, tungt just nu..

Är nervös inför imorgon när mamma ska komma.. känner prestationsångest!!?!! Sjukt.. jaja, nu ska jag hinka kaffe, mata bebis och förhoppningsvis få kraft så jag orkar röja lite här hemma.....

Igår lät vi min deprimerade mamma låna 10.000 utav oss. Och hon är ju inte överförtjusande glad och tacksam?!

Jag räddar henne från att inte hamna hos kronofogden, hon säger det hon ska tack, du är en pärla men jag känner inte den här djupa tacksamheten/gnistan i hennes ord. Är det pga. depressionen?

Det känns som att hon inte känner något! Varken tacksamhet, glädje, sorg.. Hon är liksom ett tomt skal. Som tar dag för dag och försöker bara hålla sig över ytan.. Det blir en liten tråkig "bieffekt" på denna gångens rädda världen protjekt.. Jag känner sorg och tomhet. Ångest. Nästan så att jag ångrar mig att jag lånade ut pengarna för att det känns inte tacksamt eller betydelsefullt.( Man vill ju heller inte bli utnyttjad som många ggr förr.. Oj, nu är det lite jobbigt- men vänta! vi ringer ANONYM = mig och berättar så hjälper hon oss. Ringer det där jobbiga samtalet, lånar ut de där pengarna osv..)

Fast jag vet ju att hon är det egentligen, hon har bara svårt att visa det. Känns liksom lite tillgjort.. Tacket låter tomt och frånvarande, saknar känsla och klang. Var är min mamma? hon är död. Kan hon återuppstå? Jag hoppas verkligen det :'( Kravet på att få låna pengarna var att gå och börja prata med någon. Det gick hon faktiskt med på!??! Hör och häpna. Och jag får bara hoppas att hon hittar rätt och vågar öppna sig <3

Jaha.. Idag har en agerat rädda världen ambassadör.. har lånat ut pengar kors och tvärs bara för att folk runt omkring mig satt sig i knipa. 2000 till en vän och 10.000 till mamma. Vad gör man inte för de man älskar?
Pratade med mamma idag. Hon erkände att hon har självmordstankar igen (jag har varit rädd för detta ) osv. Uppskattar att hon är öppen och ärlig. Låna ut 10000 så hon kan få chans att komma på fötter tills vidare. Hoppas att det vänder nu :/

Just nu känner jag inte riktigt igen mig själv.. Jag är så distanserad från mina känslor.. Precis som att jag stänger av. 2014 har vart ett helt galet år.. Mamma försökte ta livet av sig, jag har vart gravid, Min syster stal 65.000 utav mamma (som tagit ett lån), har fött barn och strax därefter dog mormor.. Så jävla jobbigt att det aldrig får vara lugn och ro runt en.. Att en aldrig kan få ha lite flyt här i livet. Hinna landa, lugna ner sig och hitta sig själv någon gång. Jag hatar mina ångestdagar men det är väl inte kanske konstigt att jag har dem.. :'( Hur mycket ska en liten människa klara av? :( Jag kan prata om att mormor dog innan jul men det känns som att jag pratar om mig själv i 3:e person. Dvs det är inte jag som har förlorat min mormor utan det är precis som att jag pratar om någon annan.. Jag har stängt av mina känslor. Jag säger orden men känner inget på insidan. Det kommer bara över mig ibland och då gråter jag lite sen stänger jag automatiskt av.. :/ Det är inte jag som nästan har förlorat min mamma när hon försökte ta livet av sig.. Det är någon annan.. Jag känner inte igen mig själv? Förr, grät jag för allt. Jag har alltid vart en väldigt känslig människa (HSP) och grät verkligen för allt.. Och nu när jag inte gråter för allt så känns det som en del av mig har dött samtidigt som det e jobbigt att gråta för allt... Att inte kunna skydda sig från något...

Jag har precis blivit 2 barns mamma och jag känner att jag reflekterar ännu en gång väldigt mycket på min egen barndom.

Jag minns knappt att min mamma någonsin har vart glad? Eller minns man bara det negativa/dåliga när man blir stor? Jag går runt och känner mig allmänt ledsen bara.. Utan och veta varför? Känner jag sorg? Sorg över min barndom? Jag vet att mamma ofta sa typ "- a men vafaaan, det fattar du väll?", "FLYYYTTTTTA PÅ DIIIG", "Jag orkar inte!!"..

Vi hittade inte på mkt med familjen.. De flesta familjer åkte till stranden med sina familjer och badade och vi fick gå till den lokala utomhusbadhuset och bada jämt. Vi kanske åkte till kusten 1 ggr/sommaren och kanske liseberg. Det var det vi gjorde. Sen fick vi roa oss själva resten. Tur jag hade stallet. Känns så konstigt.. Som att jag aldrig har blivit tillräckligt sedd eller stöttad. Spela jag fotboll kom de aldrig och kollade men de gjorde det med min yngsta lillebror, ville jag ta sånglektioner fanns det inte pengar men min äldsta lillebror fick ta trumlektioner och tom. få ett eget trumset. Jag har alltid haft så dålig självkänsla och känt skuld. Varför? Känns som enda ggr jag har fått visad kärlek från mamma var när jag presterade. Skötte mig i skolan, städade hemma, gosa mamma i håret osv.. Pappa fick jag mer kärlek av men han var sällan hemma. Jag var pappas "lilla flicka" tills min yngsta lillebror kom då jag byttes ut mot honom.